Related Paintings of unknow artist :. | Floral, beautiful classical still life of flowers 017 | The Comtesse de Selve. | Portrait of Historian Ignacius Aurelius Fessler | View of the Province of Oparree Pare,Island of Otaheite,with Part of the Island of Eimeo Moorea | In the mountains of Crimea |
Related Artists:
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Cornelius Johnson
1593-1661 British Cornelius Johnson Gallery
Giovanni Battista Piazzetta
(also called Giambattista Piazzetta or Giambattista Valentino Piazzetta) (February 13, 1682 or 1683 ?C April 28, 1754) was an Italian rococo painter of religious subjects and genre scenes. Piazzetta was born in Venice, the son of a sculptor Giacomo Piazzetta, from whom he had early training in wood carving. Starting in 1697 he studied with the painter Antonio Molinari. By Piazzetta's account, he studied under Giuseppe Maria Crespi while living in Bologna in 1703-05, although there is no record by Crespi of formal tutelage. Piazzetta did find inspiration in Crespi's art, in which the chiaroscuro of Caravaggio was transformed into an idiom of graceful charm. He was also greatly impressed by the altarpieces created by another Bolognese painter of a half-century earlier, Guercino. Around 1710, he returned to Venice. There he won recognition as a leading artist despite his limited output and his unassuming nature, but he ultimately was less patronized, both in Venice and especially abroad, than two other eminent stars in Venetian late-Baroque/Rococo, Ricci and Tiepolo. These two painters had a luminous palette and facile ease that allowed them to carpet meters of ceiling with frescoes, although with a superficiality and glamor that is absent from Piazzetta's darker and more intimate depictions. Nonetheless,Tiepolo, who collaborated with Piazzetta on some projects, was greatly influenced by the older artist; in turn, the luminosity and brilliance of Tiepolo's palette would influence Piazzetta in his later years. Piazzetta created an art of warm, rich color and a mysterious poetry. He often depicted peasantry, even if often in a grand fashion. He was highly original in the intensity of color he sometimes used in his shadows, and in the otherworldly quality he gave to the light which throws part of a composition into relief. The gestures and glances of his protagonists hint at unseen dramas, as in one of his best-known paintings, The Soothsayer(1740, now in Gallerie dell'Accademia, Venice). He brought similar elusiveness to works of a religious nature, such as the Sotto in su Glory of St. Dominic in the Church of Santi Giovanni e Paolo. Also notable are his many carefully rendered drawings of half-length figures or groups of heads. Usually in charcoal or black chalk with white heightening on gray paper, these are filled with the same spirit that animates his paintings, and were purchased by collectors as independent works. He also produced engravings. In 1750 Piazzetta became the first director of the newly founded Scuola di Nudo, and he devoted himself in the last few years of his life to teaching. He was elected a member of the Bolognese Accademia Clementina in 1727. Among the painters in his studio were Domenico Maggiotto, Francesco Dagiu (il Capella), John Henry Tischbien the Elder, Egidio Dall'Oglio, and Antonio Marinetti.[1] Among younger painters who emulated his style are Giulia Lama, Federico Bencovich, and Francesco Polazzo (1683?C1753). He died in Venice in 1754.